”Natten till den 10 januari 2004 mördas 23-åriga Alexandra Fossmo fru till Helge Fossmo (pingstpastorn). Samma natt skjuts grannen Daniel Linde, men överlever. Dag för dag avslöjas detaljerna inför omvärldens alltmer förvånade och fascinerade ögon. Barnflickan Sara Svensson grips och erkänner dåden.”
Barnflickan i Knutby är en verklighetsskildring skriven av journalisten och författaren Thomas Sjöberg. New journalism är kort och gott när ett reportage vi vanligtvis är vana att ta del av, får en mer skönlitterär skildring. I boken finns det gott om detta.
I början av sin bok skriver Thomas Sjöberg följande:
”I ett par avsnitt i boken har jag tillåtit mig att dramatisera utan stöd i fakta. Det gäller i kapitlet Kvällning i Knutby. Skildringen är verklighetstrogen i allt utom folklivet i byn. Där har jag tagit mig litterära friheter. >Några bybor kånkade på matkassar och gick småpratande förbi den belysta informationstavlan/…/Andra körde sakta hem på bygdens slingrande småvägar till efterlängtad drink och middag/…/ Traktorerna stod stilla, vinterloja kor trampade i ammoniakstinkande spiltor< samt >Snön utanför husen lystes upp av det nervösa flimret från teveapparaterna. Annars var det lugnt och stilla, som det brukade vara<, är helt och hållet mitt scenario.”
Att Thomas Sjöberg självmant väljer att belysa delar där han förskönat och dramatiserat är intressant. Han redogör för vilken fakta som ligger till grund för boken och gör det enkelt för läsaren att kontrollera om hans uppgifter stämmer. Det ska finnas i åtanke att även dialogerna i boken bitvis kan ha dramatiserats.
”Klockan är strax efter tolv på natten till den tionde januari och hon sitter i Volvon, på väg mot Knutby. Det råder en spöklik stämning på vägarna, knappt en bil är ute, alla verkar vara hemma och sova. Hon är liten och rädd men känner sig som en robot – programmerad att döda.”
Det är så inledningen skildras av Thomas Sjöberg på den ödesdigra natten då Sara Svenson mördar Knutby-pastorns fru. Barnflickan i Knutby är främst skrivet utifrån barnflickans perspektiv. Det är en dramatiserad skildring av medlemmar i den sektliknande församlingen, men huvudsakligen kretsar allt kring mordförsöken och mordet. Det är en annan bild som målas upp i boken, inte alls lika vinklad och utstuderad som den vi fått ta del av i medierna. Vi kliver in ”bakom kulisserna” och får en djupare inblick i vad som hänt.
Thomas Sjöberg träffar aldrig Sara Svensson personligen men säger sig ändå kunna beskriva hennes tankar och känslor när hon sitter där i Volvon på mordnatten. Vilket jag kan känna en viss tveksamhet till om det verkligen är berättat och beskrivet på ett riktigt sätt. Helge Fossmo (pastorn) ställer upp på intervjuer, medan Sara Svensson (barnflickan) väljer att avböja. Det känns som en intervju med Sara Svensson hade varit ett viktigt inslag för att få hennes egen bild av händelsen bekräftad.
Boken är enligt Sjöberg varken en reportagebok eller intervjubok utan en dramadokumentär. Gestaltningen känns på något sätt extremt trovärdig, även om denna typ av gestaltning som boken bygger på får mig att höja på ögonbrynen och känna mig en smula skeptisk. Boken bygger på polisförhör, den övriga förundersökningen, egna intervjuer, opublicerade brevväxlingar, sms-meddelanden, den rättspsykiatriska utredningen, domstolsprotokollen och bandupptagningar, tv-dokumentärerna, domsluten och polisens rekonstruktionsvideor där Sara Svensson själv visar hur hon gick till väga under mordet och mordförsöket. Det är ingen tvekan på att det är ett stort material som Sjöberg tagit del av och som ligger till grund för boken.
Utan den litterära försköningen så hade boken varit platt och jag tror personligen att det krävs i detta fall att vissa bitar ”spetsas” till för att göra läsningen spännande, det fångar mig som läsare och jag kan lättare få en bild av det som sker. Även om journalistik i grund och botten bör vara sanningsenlig och skildra verkligheten på ett så rättvist och ärligt sätt som möjligt, så är det ändå skillnad på journalistik i bokform anser jag. Jag vill läsa böcker som är målande och jag vill kunna föreställa mig det som sker och ibland kanske det krävs en försköning och liten ändring i det som återges.
Litterär journalistik av denna typ är nödvändig i en del berättelser för att höja upplevelsen för läsaren. Jag vill påpeka att det för mig även är viktigt att den tillspetsning som görs inte bör skilja sig för långt ifrån den verklighet som ska skildras. Du som läsare har ett också ett eget ansvar, tro inte på allt du läser och hör. Det stämmer bra överens med vår egen verklighet också. Var källkritisk till det du läser och kolla upp uppgifterna om du vill vara helt säker på att de stämmer. Barnflickan i Knutby är en bok där ”new journalism” konceptet tar plats på ett sätt som passar in och bidrar till att höja läsarupplevelsen. Rent etiskt sett så kommer ibland onödigt mycket information fram, som namn på anhöriga, barnens ålder och det känns inte relevant.
Jag kan rekommendera boken för den som är lässugen! Jag förstår nu bättre vad litterär journalistik innebär och vad ”new journalism” faktiskt är och hur det framträder. Boken var definitivt lättläst och jag uppskattar att jag fick en annan bild av den tragiska händelsen i Knutby.
Källor:
The Elements of journalism, What newspeople should know and the public should expect, Bill Kovach & Tom Rosenstiel
