Blogg D – Elements Of Journalism

“We need news to live our lives, protect ourselves, bond with each other, identify friends and enemies. Journalism is simply the system societies generate to supply this news. That is why we care about the character of the news and journalism we get: they influence the quality of our lives, our thoughts, and our culture.”

Medierna har alltid varit våra ”ögon och öron” som bevakar världen. De har stillat vår nyfikenhet. Det finns en gemensam uppfattning om vad nyheter är och vi har ett behov som måste tillfredsställas för att känslan av trygghet och säkerhet ska infinna sig. Det är detta som Kovach & Rosenstiel kallar för ”the awareness instinct”. Idag är informationen lättillgänglig via en mängd olika medier och det spelar ingen roll vilken tid det är på dygnet. Informationen du söker är bara ett ”klick” bort. Utmaningen med tillgängligheten är att sortera och filtrera. Men vad är sant och värt att ta till sig?

”Journalists risk allowing their profession to disappear" menar Kovach & Rosenstiel när de i boken ”The elements of journalism” hävdar att journalisternas uppdrag i första hand bör komma från medborgarna, liksom deras lojalitet. Många sunda tankar och åsikter speglas i boken "The Elements Of Journalism" om vad som är själva kärnan i journalistiken och vad som bör förändras för att den fria pressen inte bara ska bli ett minne blott. "We must grasp and reclaim the theory of free press [...] independent news will be replaced by rumor and self-interested commercialism posing as news"

1. Journalism's first obligation is to the truth.

2. Its first loyalty is to citizens.

3. Its essence is a discipline of verification.

4. Its practitioners must maintain an independence from those they cover.

5. It must serve as an independent monitor of power.

6. It must provide a forum for public criticism and compromise.

7. It must strive to make the significant interesting and relevant.

8. It must keep the news comprehensive and proportional.

9. Its practitioners must be allowed to exercise their personal conscience.

10. Citizens, too have rights and responsibilities when it comes to the news.

Punkterna ovan beskriver vad ”The Elements Of Journalism” är. Nyhetsrapporteringens funktion är att fungera som en spegel av verkligheten. Men hur är det med sanningen alla gånger? Är den så mycket bättre i gammelmedierna än i de nya interaktiva kanalerna som växt fram? Nyhetsrapportering kan skilja sig åt från land till land beroende på vilka lagar som råder och vilken frihet pressen har. Kina kan ses som ett lysande exempel. Att yttra sig negativt om makthavare eller försöka visa omvärlden en annan bild av landet kan vara livsfarligt. Här är alla hårt styrda och de har inte alls samma öppna och offentliga rum som vi i andra länder har. Sedan sociala mediernas genombrott är det idag enkelt för vem som helst att få sin röst hörd.

Så hur sanningsenlig är den information som flödar in och ut ur landet. Om medborgarna är så hårt styrda så försvinner om möjligt objektiviteten och ett fåtal röster är de enda som representeras. Helt fel. Medierna ska vara objektiva och spegla verkligheten på ett så riktigt sätt som möjligt, det är ett uppdrag som ska vårdas med omsorg. Medierna har idag en fortsatt viktig roll i våra liv, men om de vägrar följa med i den tekniska utvecklingen tror i alla fall jag att vi kommer hämta våra nyheter och stilla vår nyfikenhet på andra sätt.

Vårt nya interaktiva samhälle är viktigt. Det är lättare att yttra sig och ta direktkontakt. Det är av stor vikt att medierna vågar ta större kliv in i denna interaktiva värld och hitta en ton och ett sätt att använda sig av den. Anpassar sig inte journalisterna efter den miljö vi idag lever i och som medborgarna anser vara en stor del av deras vardag så kommer snart gammelmedia snart vara ett minne blott.

Ett lysande exempel på medier som ständigt ligger i framkant och som gärna anpassar sig är välbesökta Aftonbladet. De är nytänkare och de vill vara en del av utvecklingen. De har insett fördelarna med de nya interaktiva kanalerna. Sätter journalisterna sitt avtryck i de nya kanalerna så kommer de också ha en chans att kunna styra och förändra journalistiken i den riktning de vill. Möjligheten att kunna påverka framtidens journalistik borde vara anledning nog för att medierna att engagera sig i de nya interaktiva kanalerna.

Blogg C: När blir journalistik fiktion?

New journalism är egentligen inte så ”nytt” som det låter. Det var journalisten Tom Wolfe som i början av 1970-talet myntade begreppet. Den nya generationen av journalister valde att låna berättarteknik av romanförfattare och på så vis förnyades tidningsreportaget.

”Natten till den 10 januari 2004 mördas 23-åriga Alexandra Fossmo fru till Helge Fossmo (pingstpastorn). Samma natt skjuts grannen Daniel Linde, men överlever. Dag för dag avslöjas detaljerna inför omvärldens alltmer förvånade och fascinerade ögon. Barnflickan Sara Svensson grips och erkänner dåden.”

Barnflickan i Knutby är en verklighetsskildring skriven av journalisten och författaren Thomas Sjöberg. New journalism är kort och gott när ett reportage vi vanligtvis är vana att ta del av, får en mer skönlitterär skildring. I boken finns det gott om detta.

I början av sin bok skriver Thomas Sjöberg följande:

”I ett par avsnitt i boken har jag tillåtit mig att dramatisera utan stöd i fakta. Det gäller i kapitlet Kvällning i Knutby. Skildringen är verklighetstrogen i allt utom folklivet i byn. Där har jag tagit mig litterära friheter. >Några bybor kånkade på matkassar och gick småpratande förbi den belysta informationstavlan/…/Andra körde sakta hem på bygdens slingrande småvägar till efterlängtad drink och middag/…/ Traktorerna stod stilla, vinterloja kor trampade i ammoniakstinkande spiltor< samt >Snön utanför husen lystes upp av det nervösa flimret från teveapparaterna. Annars var det lugnt och stilla, som det brukade vara<, är helt och hållet mitt scenario.”

Att Thomas Sjöberg självmant väljer att belysa delar där han förskönat och dramatiserat är intressant. Han redogör för vilken fakta som ligger till grund för boken och gör det enkelt för läsaren att kontrollera om hans uppgifter stämmer. Det ska finnas i åtanke att även dialogerna i boken bitvis kan ha dramatiserats.

”Klockan är strax efter tolv på natten till den tionde januari och hon sitter i Volvon, på väg mot Knutby. Det råder en spöklik stämning på vägarna, knappt en bil är ute, alla verkar vara hemma och sova. Hon är liten och rädd men känner sig som en robot ­– programmerad att döda.”

Det är så inledningen skildras av Thomas Sjöberg på den ödesdigra natten då Sara Svenson mördar Knutby-pastorns fru. Barnflickan i Knutby är främst skrivet utifrån barnflickans perspektiv. Det är en dramatiserad skildring av medlemmar i den sektliknande församlingen, men huvudsakligen kretsar allt kring mordförsöken och mordet. Det är en annan bild som målas upp i boken, inte alls lika vinklad och utstuderad som den vi fått ta del av i medierna.  Vi kliver in ”bakom kulisserna” och får en djupare inblick i vad som hänt.

Thomas Sjöberg träffar aldrig Sara Svensson personligen men säger sig ändå kunna beskriva hennes tankar och känslor när hon sitter där i Volvon på mordnatten. Vilket jag kan känna en viss tveksamhet till om det verkligen är berättat och beskrivet på ett riktigt sätt. Helge Fossmo (pastorn) ställer upp på intervjuer, medan Sara Svensson (barnflickan) väljer att avböja. Det känns som en intervju med Sara Svensson hade varit ett viktigt inslag för att få hennes egen bild av händelsen bekräftad.

Boken är enligt Sjöberg varken en reportagebok eller intervjubok utan en dramadokumentär.  Gestaltningen känns på något sätt extremt trovärdig, även om denna typ av gestaltning som boken bygger på får mig att höja på ögonbrynen och känna mig en smula skeptisk. Boken bygger på polisförhör, den övriga förundersökningen, egna intervjuer, opublicerade brevväxlingar, sms-meddelanden, den rättspsykiatriska utredningen, domstolsprotokollen och bandupptagningar, tv-dokumentärerna, domsluten och polisens rekonstruktionsvideor där Sara Svensson själv visar hur hon gick till väga under mordet och mordförsöket. Det är ingen tvekan på att det är ett stort material som Sjöberg tagit del av och som ligger till grund för boken.

Utan den litterära försköningen så hade boken varit platt och jag tror personligen att det krävs i detta fall att vissa bitar ”spetsas” till för att göra läsningen spännande, det fångar mig som läsare och jag kan lättare få en bild av det som sker. Även om journalistik i grund och botten bör vara sanningsenlig och skildra verkligheten på ett så rättvist och ärligt sätt som möjligt, så är det ändå skillnad på journalistik i bokform anser jag. Jag vill läsa böcker som är målande och jag vill kunna föreställa mig det som sker och ibland kanske det krävs en försköning och liten ändring i det som återges.

Litterär journalistik av denna typ är nödvändig i en del berättelser för att höja upplevelsen för läsaren. Jag vill påpeka att det för mig även är viktigt att den tillspetsning som görs inte bör skilja sig för långt ifrån den verklighet som ska skildras. Du som läsare har ett också ett eget ansvar, tro inte på allt du läser och hör. Det stämmer bra överens med vår egen verklighet också. Var källkritisk till det du läser och kolla upp uppgifterna om du vill vara helt säker på att de stämmer. Barnflickan i Knutby är en bok där ”new journalism” konceptet tar plats på ett sätt som passar in och bidrar till att höja läsarupplevelsen. Rent etiskt sett så kommer ibland onödigt mycket information fram, som namn på anhöriga, barnens ålder och det känns inte relevant.

Jag kan rekommendera boken för den som är lässugen!  Jag förstår nu bättre vad litterär journalistik innebär och vad ”new journalism” faktiskt är och hur det framträder. Boken var definitivt lättläst och jag uppskattar att jag fick en annan bild av den tragiska händelsen i Knutby.

Källor:

The Elements of journalism, What newspeople should know and the public should expect, Bill Kovach & Tom Rosenstiel

http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/vad-hette-det-sa-du

Blogg B - Etik i medierna

Vad är det som styr pressen i de etiska avvägningarna?

I Sverige har vi relativt liberala lagar om tryckfrihet men för att skydda enskilda personer från lidande och för att undvika eller snarare ”hindra” politikerna från att inför en snävare lagstiftning så valde pressen själva att skapa sina egna etiska regler.  ”Spelregler för press, radio och tv” är titeln på den skrift som samlat de pressetiska reglerna på ett och samma ställe. (Häger, 2009:112f) Nedan följer de huvudsakliga områden som reglerna berör.

•       Ge korrekta nyheter
•       Var generös med bemötanden
•       Respektera den personliga integriteteten
•       Var varsam med bilder
•       Hör båda sidor
•       Var försiktig med namn

Hur undviker pressen publicitetsskador? Det första och mest logiska – eftertanke. Är det av allmänintresse att uppgifter som kan röja en identitet publiceras? Publicering av känsliga uppgifter kan få oanade konsekvenser. Det som publiceras bör därför vara trovärdiga och säkra uppgifter. Genom att följa de etiska reglerna är det mindre risk att de orsakar publicitetsskador.

I radioprogrammet Medierna diskuterades och motiverades olika tidningars etiska beslut rörande ett mord på en 26- årig homosexuell man. Vi får reda på vilka ställningstaganden och övervägningar några av tidningarna gjorde innan de publicerade sitt material.

”I Medierna 31 januari 2009 berättar vi om de svåra publicistiska överväganden som skapats av mordet på en 26-årig homosexuell man i Malmö före jul. Snart greps två misstänkta, den ene visade sig ha en blogg om religion och moralfrågor. Det ställde tidningarna inför ett svårt beslut: hur mycket skulle man berätta om deras bakgrund? Olika medier kom till helt olika beslut.” http://sverigesradio.se/sida/ljud/1576061

Det är intressant att pressen i detta fall har haft olika uppfattningar och valt att förhålla sig till de etiska reglerna på olika sätt. Att Aftonbladet berättade så mycket som möjligt var inte chockerande. De ska sälja lösnummer och finns det en bra story att tjäna pengar på så är det inte etiken som är styrande i första hand. De tidningarna som trots allt valt att vara lite mer försiktiga i sin publicering är i förstahand de som tjänar pengar på prenumeranter.

Det är viktigt att ha i åtanke att de två misstänkta pojkarna inte är dömda för brottet. Det har heller inte framkommit speciellt mycket information från polisen och åklagaren vill avfärda hatbrottsspekulationerna. Åklagaren var också tydlig med att brottet handlade om betydligt mer vardagliga saker än bara hat.

Eftersom polisen inte har vetskap om något tydligt motiv så drar spekulationerna igång. De två misstänkta är muslimer, varav en av dem driver en blogg med extrema åsikter som är förankrade i hans religion. Att berätta att det finns en blogg är helt okej, men det bör inte ingående beskrivas vad den handlar om eller har för syfte. Det kan då vara alldeles för lätt att röja den ena pojkens identitet och kanske inspirera andra med extrema åsikter. Etnicitet nationalitet etc. bör inte framhävas och göras till huvudsak. Det är dock helt okej att enbart nämna (Häger, 2009:271).

Enligt min åsikt så borde publicering av namn- och bild undvikits. Om fel person pekas ut med namn- och bild kan detta leda till att människor tar lagen i egna händer. Bloggen skulle därför ha nämnts lite ytligt, då det fanns en risk att den ena pojkens identitet kunde avslöjas. Det skulle inte ha fokuserats så hårt på religion och sexuell läggning i ett så tidigt stadie. Även om en bra nyhet har en tydlig vinkel och behöver en ”syndabock” så är det lika relevant och viktigt att den information som sprids är så trovärdig som möjligt. Ytterligare information från polis eller annan källa hade i detta fall varit av stor vikt för att publiceringen skulle skett på ett så etiskt sätt som möjligt. Men det är förmodligen inte lätt att sitta på en redaktion och förhålla sig strikt till de etiska reglerna och samtidigt skriva en bra nyhet som sedan ska tryckas inom en viss tidsram.

Även om tidningarna har relativt fria händer, så sker det ibland att någon känner sig utsatt och kränkt av en publicering. Offentliga personer som t.ex. politiker, kändisar etc. får i regel stå ut med mycket mer från pressen än en privatperson. Oftast handlar det om granskningar av politiker. Allmänheten bör ju t.ex. få reda på när skattepengar använts på fel sätt. PO – Allmänhetens pressombudsman finns till för att hjälpa enskilda som känner sig utsatta för oförsvarliga publicitetsskador pga. det som skrivits om dem i papperstidningar och på tidningarnas hemsidor. Pressens Opinionsnämnd (PON) är PO:s överinstans. Det är PON som slutligt avgör om en tidning ska fällas eller frias för en publicering. http://www.po.se/

Det är alltid lätt att tycka och tänka. Pressen kommer fortsätta med sina ställningstaganden när det gäller etik.  Personligen anser jag att publicering som kan hjälpa samhället är viktig. Samarbete mellan press, polis och samhälle kan ibland vara avgörande för att t.ex. lyckas gripa en farlig person. Etik är endast något som kan bedömas från fall till fall. Ibland kanske det till och med krävs att tidningarna vågar göra övertramp för att kunna förmedla sin information även om denna kan tyckas oetisk.